Spelarnas andetag ligger kvar i form av små moln över Korsängens konstgräsplan. Oktoberkylan – som sedan dess blivit novemberkyla – har tagit träningen och planen i sitt grepp.
Till stora delar ser det ut som vilken sista träning som helst, för vilket lag som helst. Men faktum är att det är Martin Anderssons sista träning med ansvar för laget. Den sista efter sju år.
– Det var sista. Känslan är att det är rätt för min del, egentligen ett år för sent, säger Andersson när vi sätter oss ner i värmen under Enavallens läktare, och utvecklar:
– Jag var inne på redan ifjol att jag kanske inte hade rätt motivation. Vi var lite för bra för trean, så jag lutade mig tillbaka lite under de tre sista månaderna och då kände jag att: från det, till att behöva börja om och bli tuffare, enusiastisk och mer högludd i division 2. Jag visste inte om jag skulle palla det riktigt. Jag tycker själv att jag varit bättre som tränare tidigare och med det i huvudet – det här varit inget beslut jag tog igår – så har det känts rätt. Jag kommer inte kunna motivera gruppen framöver.
Så beslutet har egentligen inte så mycket att göra med en resultatmässigt tung säsong.
– Nej, det är mer allt som hänt runt omkring som påverkat mig. Återigen en jäkligt tung försäsong där vi var så många som vi kanske var på träningen idag och då var jag med hela träningen. Sen sista tre veckorna innan seriestart kom det spelare, säger Andersson.
– Sen det här med att spelare kommer och vill gå i klinch om sin speltid och min reaktion kring det har ju varit: ”Ja men sluta då. Stick”. Spelare har klivit av med åtta minuter kvar av en träning på grund av lite skoskav – jag menar, kom igen. Nej, jag har varit arg egentligen hela säsongen, det är så det känns, och det är ju inget roligt.
Även om motivationen svajat emellanåt finns det fortfarande en vilja att fortsätta inom fotbollen. Andersson har haft kontakt med en annan förening.
– Jag blev kontaktad av en förening för en månad sedan och har träffat dem ett par gånger men de har inte hört av sig. Så jag vet egentligen inget om morgondagen och inget är klart. Men ambitionen är ju att fortsätta, man är intresserad av att hålla på.
Men det finns mycket som kanske egentligen inte passar honom med jobbet. Att skaffa sig ett nytt jobb, är en sak. Eller i alla fall sättet det ofta måste ske på.
– Det är en snårig business. Det är inte bara att man går till arbetsförmedlingen och ställer sig i kö, utan egentligen är det inte min grej att hålla på i den där djungeln. Man ska hålla på att snacka in sig och vissa tränare är ju världens bästa rövslickare. För mig är det tvärt om och jag pallar inte med det där. Så det måste vara rätt, men just nu har jag ingen aning.
Sjå år har det blivit som tränare i klubbens seniorlag. Och på de åren har det varit både upp och ner. Från tvåan till fyran, för att sedan nu vara tillbaka där allt började.
– Egentligen en historia som skulle ta 24 timmar. Det har varit en jättelång process med att få killarna i laget att bli seniorspelare, så man har haft alla roller samtidigt: juniortränare, U19 och seniortränare. Man har fått brottas internt med att ha fem träningar i veckan redan i division 4 och sen försökt haft det så sedan dess, till vissa protester. Lite bråkigt har det varit ibland, men killarna har vant sig. De har förstått att fotboll inte är roligare än så här till vardags, i alla fall inte om man vill någonstans och spela högre upp i framtiden. Nu känner jag att jag kanske inte är rätt person att skruva upp det här ytterligare, för det kommer ju någonstans krävas om man ska vidare från där vi är nu.
Förutsättningarna har de senaste åren varit ansträngda i klubben, men man gör framsteg. Andersson har varit med på en stor del av resan mot att bli en stabilare förening.
– Jag har inte den energin att fullfölja den resa som vi väl ändå kanske påbörjade med det första året i tvåan nu. Vi har haft roligt och jag gillar ju gruppen, men vi har kanske kommit varandra lite för nära varandra just i samband med fotbollen och det är dags för någon annan att komma in och ta det vidare. Vi har gått från bräckliga till, kanske inte bra, men stabilt och det känns skönt att man hållit ut och varit ihärdig. Hela känslospektrat har varit med genom de här åren: glad, förbannad, lycklig och deprimerad.
