Personalbrist inom yrkeskåren? Dags att utbilda fler, lär vara den spontana lösningen enligt de flesta. Så också hos regeringen, som 2015 beslutade att successivt utöka antalet platser på landets sjuksköterskeutbildningar.

Att ge fler möjlighet att utbilda sig kan onekligen vara en dellösning för att på sikt fylla på med personal på landets vårdinrättningar. Men om fler antagna studenter blir den enda åtgärden lär i stället fler problem uppstå. Inför hösten är till exempel brist på praktikplatser ett stort bekymmer. I värsta fall kan det innebära att sjuksköterskestudenter som inte hittar någon plats måste avbryta sina studier (SR 11/7).

Problemen som kantar sjuksköterskeutbildningen lär inte komma som en nyhet för någon. I flera år har lärosätena, som utbildar tusentals sjuksköterskor, försökt uppmärksamma regeringen på bekymren. Och det handlar inte bara om brist på praktikplatser. Det kraftigt utökade antalet antagna studenter har lett till att fler inte klarar kunskapskraven och att närvaron på föreläsningar sjunker (TT 5/12).

Att studenterna som har svårt att klara av utbildningen blir fler har antagligen sin förklaring i det dalande söktrycket till sjuksköterskeutbildningen. Enligt statistik från Universitetskanslersämbetet, UKÄ, har antalet förstahandssökande sjunkit kraftigt sedan just 2015, då regeringen beslutade om att utöka antalet platser. Och med lägre konkurrens om fler platser är det inte så konstigt att fler som är behöriga men som egentligen inte klarar utbildningen ändå kommer in.

När det gäller kapacitet och kvalitet på utbildningen ligger ansvaret på lärosätena att anpassa sig till hur många studenter som ska bli antagna. Effekter såsom lägre konkurrens och brist på praktikplatser är dock svårare att åtgärda. De bygger på samma grundproblematik som ligger bakom själva sjuksköterskebristen, nämligen att det på många håll är för dåliga arbetsvillkor för att yrket ska ses som attraktivt. Många landsting utmärker sig särskilt negativt som arbetsgivare.

För att inte nyexaminerade sjuksköterskor ska lämna yrket efter några år krävs därför fler åtgärder än ökat antal utbildningsplatser. Hur kan arbetsvillkoren och arbetsmiljön förbättras så att fler faktiskt vill stanna i yrket? Så långt tycks dock inte regeringen tänka. Att få in fler på utbildningen verkar vara universallösningen då det råder brist på arbetskraft. Samma mönster gäller även för exempelvis poliser, där fler ska utbildas samtidigt som många fortsätter att lämna yrket.

Så länge själva grundproblemet, att många sjuksköterskor inte vill jobba på arbetsplatser där behovet är som störst, består kan inte personalbristen lösas. Att enbart skapa fler utbildningsplatser, utan andra åtgärder, leder därför bara till bekymmer för lärosäten och studenter.