Det är så mycket man får vara med om i livet, som människa och som hund.

Jag tror det var strax efter sportlovet, som jag passerade ett hus och en man kom ut med två hundar och han bannade dom högt, drog i kopplet och sa till den ena hunden, ”Ska det vara så här när du kommer tillbaka från Norrland?”.

Jag funderade på det där ganska länge, att det lät, hm, vad ska jag säga, hade hunden kanske varit på sportlovsvecka och haft kul? Man är ju på olika vis när man är i olika miljö, och det kan ibland vara svårt att ställa om.

Månaderna gick och sommaren. Jag står i min trädgård, och hör höga skrik, tittar ut och min hund skäller i sin stakethörna. Då ser jag flera vuxna och några hundar som drar i kopplet och hur det skriks 50 meter bort. Någon tittar mot mitt håll och skriker nästan desperat, ”…jag släpper, om…”, sen hör jag inget mer. Oj, tänker jag, var hon arg på mig? Tänker på när vi byggde staketet, att vi stängde in och stängde ute och drabbas plötsligt av saknad av haren som brukade passera klockan sex på morgonen, men gläds å andra sidan åt att hunden får springa lite fritt i vår trädgård. Funderade vidare hur jag skulle agera om en aggressiv hund skulle hoppa in på vår tomt och huruvida det skulle vara min hunds fel eller mitt ansvar. Det hände en gång att en hund rusade mot staketet och bröt en pinne. Jag förstod att ägaren blev överrumplad, så jag tryckte bara fast pinnen i staketet och sa att allt gick bra, men det var otäckt, och jag måste medge att min hund är lite på när hundar passerar, en del springer han i kapp med längs staketet, en del skäller han på och av en del blir han utskälld. De har liksom ett eget hundliv som jag inte alltid förstår. Det är framförallt en hund som alltid blir utskälld av min hund men som också skäller tillbaka. Den hunden har vi mött på promenader och då är dom så trevliga mot varann, men dom kanske helt enkelt behöver höja rösten för att höra varandra när det är ett staket emellan.

Just efter semestern var jag ute igen och min hund rusade mot hörnan, där syrenerna inte växer så höga, så han kan se utanför staketet.

– Ah, har ni varit borta?, säger hundägaren med hunden som skäller tillbaka.

– Ja, säger jag. Har ni saknat oss?

– Ja, vi har undrat var ni varit, säger hundägaren och berättar hur hans hund har tittat in där i hörnan och undrat.

Det värmer.

Medan vi pratar inser jag att vi ropar till varandra eftersom han faktiskt står på samma avstånd som hundarna brukar stå när de kommunicerar.

Man hör att hundarna höjer rösten, men man hör inte alltid sig själv.

Så en dag går jag med hunden och möter två flickor i tidiga ungdoms­åldern, som säger; ”Inte ska man skrika åt sin hund och dra i kopplet?”

– Nej, säger jag och rannsakar mig själv.

– Dom som går där borta var jätte-otrevliga mot sina hundar. Han skrek jättemycket och ryckte och drog i kopplet. Vi tänkte säga till dom.

– Det är bra, säger jag, att ni reagerar, men det kan bli så att ägaren blir aggressiv om man säger något till honom, även fast man tycker att han gör fel, säger jag och funderar om det var rätt att säga eller fegt av mig att säga så. Vi pratar en stund om hur det är att ha hund. Vi är överens om att hundar behöver kärlek precis som människor och att folk tänker olika om hur man uppfostrar en hund, precis som med barn. En av flickorna säger att hon såg att hunden såg ledsen ut, och hon beskrev så detaljerat hur den böjde sig och nästan ville gråta.

Vi säger hejdå, tjejerna och jag, och jag tänker på att det var bra att dom pratade med någon om sin upplevelse, även om jag kunde ha svarat dom klokare.

Jag går in på min gård och strax därefter när jag står i min trädgård ser jag mannen med hundarna som flickorna pekade på och en sekund senare ser jag flickorna cykla förbi och snabbt släpper en av dom ur sig, ”man ska inte skrika och va dum mot sin hund”.

– Sköt ditt eget lilla liv, hör jag den fullvuxna mannen skrika tillbaka.

Jag blir så ledsen och samtidigt så glad att de hade modet att säga ifrån, om än fort cyklandes förbi, vilket var bra, för han lät faktiskt aggressiv, mer aggressiv än hundarna någonsin låtit.

Jag hoppas så att vi kan mötas igen och ha en debriefing. Det behöver man oavsett om man är 12 eller 53, när man får ett sånt svar. Eller så kanske de kan skriva om det. Nu är deras lov slut, som för hunden som varit i Norrland och då kan en sådan berättelse göra att det blir lättare att ställa om. Det är värre för hundarna som inte kan skriva, då får dom skälla lite över staketet i stället.