De 600 000 israeliska bosättarna på Västbanken är av mycket olika slag. Den vanligaste bosättaren är en religiöst ganska ointresserad medel- eller undre medelklass som söker ett lugnt boende i närheten av Jerusalem. Israel är dyrt och bosättningarna är subventionerade. Längre ut från stan finns mer luxuösa områden, även där ofta med ett intresse av lugn och att leva i fred med omgivande palestinska byar.

Men bland bosättare finns också ett stort inslag av sådana som tar palestiniernas land och förbrukar dess resurser, av ekonomiska skäl och med sin regerings goda minne. I exempelvis den bördiga Jordandalen, nordost om Jerusalem, upplever sig befolkningen som rättslös när stora plantager anläggs. Deras källor i Al-Auja sinar medan bosättarna borrar efter vatten till 400 meters djup.

Sist men inte minst finns extremisterna, bosättare som ska ta tillbaka det heliga land de förlorat och som är beredda att ta till våld. Det är dessa som stärks allra mest av uttalandena från den israeliska regeringen, från större delen av oppositionen och numera också från USA.

 

Enligt Genévekonventionen (1949), som Israel undertecknat, spelar det mindre roll om en bosättare råkar vara en humanist och en allmänt hygglig person. För en ockupationsmakt är det förbjudet att tvångsförflytta civilbefolkningen från ett ockuperat område liksom att flytta dit delar av sin egen befolkning (art 49). Inte heller får man ”förstöra fast eller lös egendom” (art 53).

Israel har gjort och gör allt detta. Man går vidare med att annektera östra Jerusalem och kanske även Jordandalen, medan övriga Västbanken alltmer liknar ett lapptäcke av städer och byar som blir allt svårare att få att fungera tillsammans i en eventuell palestinsk stat.

 

Utrikesminister Pompeos utspel om bosättningarna är en logisk följd av det mycket symboliska erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad för snart två år sedan. Tvåstatslösningen framstår som död, fredsprocessen som begravd. Banden mellan USA och Israel är oerhört starka, alldeles oavsett vem som sitter i Vita huset.

Hoppet står till EU. För den vanliga Europatillvände israelen spelar det roll vad EU tycker, mer än allt vad amerikanska högerkristna står för. I förra veckan slog EU-domstolen fast att det måste framgå att produkter från ockuperade områden tillverkats där, i stället för ”made in israel”. Trycket måste hållas uppe. Snart kan det bli nyval i Israel igen. Med extremisterna i förarsätet kommer hoppet om en fredlig lösning mellan Israel och Palestina snart att rinna ut.