Jag såg en cirkel framför mig och i mitten där var allt det där man kan, borsta tänderna, bre en macka, ja ni vet, och sen drar det sig utåt kanterna och man närmar sig sånt som att förstå hur ens hund tänker, som är långt utanför kanten, men fortfarande finns det en hel del innanför kanten ändå.
Man vet varför hunden står bredvid en när man steker korv och till exempel lärde jag mig successivt i somras att renovera fönster, trodde jag. I alla fall blev dom skrapade, linoljade, kittade och målade efter många youtubefilmer, mycket ångest och mycket läsande på byggnadsvårdssidor. Nu sitter åtta fönster på sin plats med den ärtgröna kulören kromoxidgrön som var modefärg på sluttampen av 1800-talet.
Jag älskade att vara ett med dom där fönstren, komma nära, se färglagren och fundera hur det kändes att göra såna där tunna spännande glas som man blir yr av att försöka fokusera genom. Stark i själen sa jag till min man att jag är proffs på det här. Jag skulle kunna jobba med det, åka runt till folk, skrapa, olja, måla och vara lycklig, och inte minst tjuvlyssna och få krönikematerial.
Fönstren var klara, veckorna gick, och jag kom i kapp med städning, tvättning, kanske också att jag hann klippa gräset, ja allt det där som motsträvigt trängs i mitten av kunnandecirkeln. Jag kom också av bara farten i gång med att springa, som jag inte gjort på tre år. En dag när jag tagit mig upp för värsta backen i terrängbanan, fick jag syn på en pojke och en hund sittandes på en bänk. Hunden satt spikrakt och pojken lutade sig framåt och såg ut som han tittade på film. När han fick syn på mig reste han sig blixtsnabbt och satte sig lika spikrakt som hunden. Jag log inombords över det geniala i att gå ut med hunden i terrängbanan, perfekt att se på film i det lite lätt framåtlutande läget och samtidigt ha det hundkunnandet, som jag inte har, men jobbigt att bli påkommen. Men, jag fattar inte varför alla bänkar lutar framåt i terrängbanan.
Så där höll det på, jag sprang och saknade mina fönster och upptäckte inga fler filmtittande pojkar och upprätta hundar, kanske för att jag började få upp löpartempot. Men plötsligt, när jag satt hemma och stirrade tomt mitt i stretchingen, sa min man att han tagit med sig fyra nya fönster från fritidshuset och jag var i mental och fysisk balans och kände mig så kunnig. Tittade på fönstren och tyckte ju att kittet såg riktigt bra ut. Jag behöver nog inte ens ta bort kittet, men så fick jag syn på sprickorna i glaset, utan att ens ha en framåtlutande bänk. Varje fönster hade ett sprucket glas och sju hela. Men vad gör man då? Kittet måste bort. Till saken hör att de åtta fönstren jag jobbat med tidigare var i mycket sämre skick, där föll kittet av bara man tittade på det. Tittade på youtube igen och såg att det behövdes värme av olika slag och gav upp ganska snabbt.
Eftersom lättjan är min bästa vän, men också snålheten, skrev jag till glasmästaren i vår stad, trodde jag, och frågade vad det kostade att ta bort kitt. Ganska snabbt fick jag svar, men upptäckte att jag skrivit till en glasmästare i Nacka. Men jag hade i alla fall ett pris från nånstans. Skickade mail igen, till rätt adress den här gången, men det hann bli helg och jag kunde inte hejda mig. Jag började försöka utan värme och det gick men det tog tid. Jag karvade och karvade och emellanåt sprack ytterligare ett fönster och jag karvade och karvade och innan jag fått priset hade jag spräckt ytterligare fyra fönsterglas, men jag fick bort kittet, minsann.
Jag kan, jag trodde att jag kunde i alla fall. Jag skrapade mig innanför kanten och kände mig rik och fick otroligt ont i handen och vad som helst kan ha hänt i terrängbanan, men nu kan jag snart skrapa bort kitt lika bra som jag kan borsta tänderna – nu är jag mitt i kunnandecirkeln på en helg, men sörjer dom spruckna glasen, sörjer att sådana glas aldrig kommer igen, som någon kunde göra så tunna, så tunna lika bra som jag kan borsta tänderna.