Insändare Så har den efterlängtade Hasse & Tage-filmen av Jane Magnusson haft premiär. Den är som väntat väldigt fin och gripande.  Hela svenska folket lär känna oerhört mycket kärlek och tacksamhet till Hasse & Tage, som sedan länge hör till de mest folkkära i vårt land. Alla deras genialiska revyer, filmer och radioprogram har en stor plats i svensk underhållning. Jag kan inte tänka mig livet utan dem. 

Häromåret hade Kulturnyheternas ett häpnadsväckande inslag om Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Man konstaterade att deras ”…folkhemshumor har idag svårt att nå fram till en ny generation. Vi som minns och citerar deras sketcher möts av frågande blickar.” Det kan inte vara möjligt?! Hur kan någon i vårt land sakna en relation till hasseåtage? Citat som ”Spik i foten!” och ”Två och femton för en liten mjölk! Det var det jävligaste! Det hade jag ingen aning om.” är klassiska. 

För att inte tala om alla dessa Lindemän, som är så oerhört roliga. Det är skrämmande att det kan finnas ungdomar som inte ens känner till hasseåtages mest klassiska sketcher, vilka kan sägas tillhöra den svenska folksjälen. Göran Greider säger i filmen att det är så mycket som är "ingraverat i folksjälen".