Det framgår av en i flera avseenden unik studie, som publiceras i den välrenommerade vetenskapstidskriften PLoS Biology.

– Ett av våra tydligaste resultat är att Skandinavien redan från början fick en genetiskt blandad befolkning. Detta har sedan fortsatt under upprepade immigrationsvågor under årtusendenas lopp, säger professor Mattias Jakobsson vid Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala universitet, som är en av ledarna för den internationella ­tvärvetenskapliga studien.

Skandinavien var för drygt 10 000 år sedan en av de sista delarna av Europa att bli isfri efter den senaste istiden, men litet har varit känt om vilka människorna var som först började invandra till de nyligen beboeliga områdena.

Artikelbild

| Mattias Jakobsson.

För att försöka få en tydligare bild av detta har forskarna i den nya studien bland annat med avancerad genteknik undersökt 6 000 till 9 500 år gamla lämningar från sju stenåldersjägare-samlare från den norska Atlantkusten, Gotland och Stora Karlsö.

Flera av resultaten av dessa kartläggningar av forntida arvsmassor överraskade forskarna, till exempel att stenåldersjägarna på den norska västkusten visade sig vara gentiskt mer lika samtida befolkningar från öster om Östersjön. De längre österut boende stenåldersjägarna på Stora Karlsö och Gotland var däremot genetiskt mer lika samtida grupper från centrala och västra Europa.

– Detta kan förklaras av att det skedde två huvudsakliga migrationer till det nyligen isfria Skandinavien. En första kom söderifrån och en senare följde den isfria Atlantkusten från nordost och sedan söderut längs den norska västkusten. Detta stöds av nyare klimat­data och tidigare arkeologiska fynd som visar spridningen av olika typer av stenverktyg, säger ­Mattias Jakobs­son.

Efter att under tusentals år ha levt åtskilda skedde en uppblandning där kvinnor och män från dessa båda folkgrupper började leva tillsammans och få barn med varandra.

– Detta ledde till en överraskande stor genetisk variation hos skandinaviska jägare-samlare, betydligt större än hos stenåldersjägarna som levde i centrala, ­västra och södra Europa under samma tid. I dag är det precis tvärtom, med större genetisk variation bland invånarna i södra än i norra Europa, säger Mattias Jakobsson.

Dna-analyserna har varit tillräckligt detaljrika för att också ge en hel del information om gener som har betydelse för olika egenskaper. Mest slående är nog att stenåldersjägarna som kom söderifrån företrädesvis hade mörk hudfärg och blå ögon, medan de från nordost hade ljusare hud och var brunögda.

När dessa grupper blandades med varandra skedde en mix av gener som styr sådana egenskaper.

– Men vi ser också att det över tid hos dessa tidiga skandinaver skedde en rad genetiska anpassningar till ett nordligare klimat med litet solsken, till exempel spridning av genvarianter för ljus hy och hur dessa varianter ökar i frekvens. Detta kan förklaras av att huden behöver solljus för att tillverka det för skelettet så viktiga D-vitaminet, och att denna produktion sker lättare i ljus än i mörk hud, säger Mattias Jakobs­son.

Till dem som undrar över om de själva är i rakt nedstigande led ättlingar till Skandinaviens första invånare blir svaret från forskarna att tydligt nej.

– Nordeuropas nutida invånare kan inte spåra särskilt mycket av sitt genetiska arv till stenåldersjägarna som kom till Skandinavien när inlandsisen försvann. Om och om igen under sten­åldern, bronsåldern och historisk tid har nya grupper flyttat in till den skandinaviska halvön och bidragit till den genetiska mix som finns hos människorna som bor här i dag, säger Mattias Jakobsson.