Är du en sådan som målar husfasaden – eller ligger du på stranden och latar? Väljer du stuglivet eller sticker du ut på sjön med båten?

Du kan inte låtsas när det är sommar. Dina fritidssysslor berättar vem du är.

Länge har jag sett mig själv som en seglartjej, uppväxt med båt, alla somrar ute i skärgården. Jag trodde vattnet var mitt element.

Fnös åt landkrabbor utan sjövett. De som hellre stannar på torra marken än ger sig ut till havs.

Men nu frågar jag mig själv, är jag en landkrabba eller en sjöbuse? Vad har jag blivit?

Det började lite oskyldigt. Röjde bort grenar och kastade bort ris, skrapade ihop löv i högar vid stugan vi hade till låns. Ingen större skada skedd. Visst vi spenderade somrarna i fritidshuset, men det var ju inte som om det definierade vem jag var. Jag var en seglare.

När allt ris var bortröjt började jag fundera på trädgårdens uppbyggnad. Redan uppväxt var den lättskött, men några buskar hade fått bli för stora. Jag gick loss med en rostig sekatör. Inget farligt i det heller. Även om det var riktigt kul.

Nästa säsong började jag plantera i de rabatter som inte var fyllda. Började verkligen bli biten på odling. Visst som amatör, men det var roligt att se de små fröna få blad och stjälkar och småningom blommor.

Nu förodlar jag, sätter sticklingar och beskär äppelträdet. Det mest sjörelaterade är att jag knyter upp tomaterna, squashen och broccolin med rejäla knopar. De är sjömansmässigt gjorda och släpper aldrig.

Men jag äger ingen båt. Det var länge sedan. Och barnen har växt ur sina flytvästar igen. Det är faktiskt riktigt skämmigt.

På semestern tar familjen en biltur långt in i skogen för att titta på fritidshus till salu. Vi kollar brunnen, eldstäderna och utsikten. Tänk om vi kunde vara här hela somrarna, funderar vi. Pengarna räcker inte riktigt, men drömmen finns där.

Tills vidare odlar jag på vår baksida i norra Uppsala och lånar en kolonilott på södra sidan av stan. Har alltså växtlighet att ta hand om på båda sidorna om ån. Att cykla däremellan är bara skoj.

Samtidigt är jag mer sällan ute på Ekoln, Uppsalas utpost av Mälaren.

Det finns flera scener i Lasse Åbergs film “SOS – en sällskapsresa” från 1988 som seglare ler igenkännande åt. Just den här är i finalminuterna.

Pappan i familjen har gett upp sin båtdröm. Frugan är supernöjd. Hon går med en bukett blommor längs den röda sommarstugan. Mannen tittar sorgset på båtleksaken i plaskpoolen.

Han är en landkrabba nu.

Har alltid känt för den stackars mannen. Men i dag har jag nog mer likheter med frun. Hur kunde det bli så här?