Insändare Att omtöcknad, efter ett fall i trappan, bli tryggt transporterad i ambulans till akuten i Uppsala, det var en ny upplevelse.

I mitt omtöcknande tillstånd upplevde jag akuten från en låg horisont, hörde bara hur fötter löpte av och an.

Frågor: ” Är du full?” ”Har du knarkat?” Inget berörde eller rörde mig, jag togs omhand av händer, hur många vet jag inte, snabbt och värdigt. Kanyler stacks in, jag kände hur jag flyttades. Jag lyfte blicken en aning, taket var nära, då förstod jag att nu var det röntgen som gällde. Jag svarade på frågor om namn och dylikt varje kvart.

Att i detta synbara och hörbara kaos bli behandlad som om det endast var jag som behövde tillsyn och hjälp, det ingav en lugn trygghet och medvetande om att vara i kunniga händer.

Efter vistelsen på akuten kom jag till en avdelning och ett rum så fyllt av stillhet som man kunde önska sig. Svala lakan/händer/varsamhet och ro.

I denna miljö vistades jag några dygn, transporterades därefter till Enköpings lasarett. Mottogs av vänliga systrar och placerad på en sal med två män. Platsbristen gör sig gällande. I och för sig inga problem för mig förutom att det fanns tillgång till tv som gladeligen knäpptes på på för hög volym. I mitt tillstånd var det en smärtsam upplevelse. Varför tv på salen när det finns tillgång till sådan i sällskapsrummet?

Hemkommen träder Hemtjänsten från Liljegården i Örsundsbro i aktion. Bättre kan man inte önska.

Varför skriver jag om denna, för många, allt för många, vanliga upplevelse? Jo, ofta läser/hör man om sjukvården ur negativ synpunkt. Så kan det säkert vara men som omväxling vill jag dela med mig av hur jag upplevde den första veckan av 2018 och vill härmed tacka alla som bidrog med att göra den veckan så behaglig som möjligt i min situation.